Vatten

_{Denna text är skriven för att beskriva min känsla av att leva med adhd, en diagnos som jag fick sent i livet och som har påverkat mig genom livet. Dock i retroperspektiv då jag under mina första fyrtio år inte har känt till den. Den beskriver hur jag ser på livet, relationer, ledarskap och formar hur jag tänker och fungerar.}

Och väldigt länge har mitt vatten – jag – inte fått flöda. Vatten som står still växer igen. Ovanpå ytan samlas snart en hinna av alger. Stranden kantas av vass som, i bästa fall, övergår i ett täcke av näckrosor. Till slut blir allt vatten som inte rör sig övervuxet av annat liv. Vattnet blir mörkt och lerigt. Ljuset når inte längre botten, och där nere växer inget förutom larver som lever av det som sjunker ned.

Men vatten som får flöda växer inte igen. Till slut sköljer det bort all sand och lera från ytan det passerar, och vattnet blir klart, friskt. Ljuset kan nå in. Och även om det forsande vattnet inte ger plats för mycket att växa just där, så finns det små lugna vikar där flödet saktar in. Där ljus och vatten tillsammans göder liv. Friskt sjögräs och bottenväxter som ger skydd, syre och näring till allt som lever i klart vatten.

Skillnaden är enorm. Det stillastående vattnet ger ifrån sig död, förmultelse – det göds av sådant som brutits ned. Där lever bara det som är beroende av dödens processer.

Länge har pojken i dessa texter velat flöda. Men världen har gång på gång sagt att det är fel. Att han inte får. Att han måste stå still. Och han trodde på dem – de stora. För de stora har alltid rätt. Det har han fått höra.

Men vatten som inte får flöda växer igen.

Kanske är det de andra – de som kallar sig ”normala” – som behöver förmultelsen för att växa. Som växer på andra livs bekostnad. På stagnation. På förutsägbarhet. Eller så är det bara så att vi inte är av samma element. De flesta verkar vara jord. Men för att något ska växa i jord behövs både ljus – och vatten.

För mig är metaforen ett sätt att förklara utanförskap. Känslan av att inte passa in. Vatten som rinner för snabbt över jord skapar kaos och ödeläggelse. Vatten som står still förvandlas till träsk. Jord behöver vatten – men i rätt mängd. I ett jämnt flöde.

Civilisationer har vuxit och blomstrat genom historien tack vare att de lyckats tygla vatten. Dammar har gett kraft genom att släppa vatten i kontrollerade flöden över turbiner. Fält har bevattnats genom kanaler, vilket skapade välstånd kring Nilen, Eufrat och Tigris för tusentals år sedan. Det stod klart: vatten måste formas – men aldrig stanna.

Stillastående vatten ska du varken dricka eller tvätta dig i.

Känslan när jag insåg att jag får flöda – inte fritt, men under kontroll – var som att upptäcka en ny kraft inom mig. Den gav mig möjligheten att påverka min omvärld på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt under mina första 35 år. Den gav mig styrka. Kontroll. Och kanske – något som skrämmer dem som är jord.

För när jag får flöda i rätt kanaler, med rätt gränser, blir min kraft konstruktiv. Men om jordbankarna brister, om kanalerna spricker, då svämmar jag över. Då tappar jag kontrollen. Då tunnas jag ut. Dunstar bort. Och kvar blir ingenting.

Jag måste få flöda. Det är mitt väsen.

Några gånger varje år behöver jag svämma över. Flöda fritt. Känna frihetens och självständighetens kraft – utan rädsla för att förstöra. Då känner jag ett sammanhang. En djup trygghet i en omgivning som tillåter mig att vara jag. Resten av året är jag beroende av gränsdragningar och struktur för att min kraft ska bli till hjälp – för mig själv och för andra.

Bara jag får flöda.
Stäng inte in mig igen.
Jag måste få flöda.